Jag ville ha Jasmyn ifred.
"Okej" svarade jag. Svaret var helt fel, men vad skulle jag ha svarat? Jake skulle antagligen få Jasmyn, dom var ju redan påväg.
Jag behövde göra något. Något som fick henne att gilla mig.
Men först behövde hon vakna. Om hon någonsin skulle vakna.

Jasmyns perspektiv:

I vattnet var allting förbryllande. Det fanns ingen tid, inget att notera och ingen annan. Men smärta fanns, den var alltid där. Den rubbade allting man byggt upp; hoppet om att dras upp ur vattnet, känslan av hur det kändes när man fick ny luft i lungorna..
Efter vad som kännts som några timmar, men som kunde varit flera dygn, veckor, år, så ändrades något. Smärtan svalnade av. Den la sig åt sidan och lät något nytt bredas ut över mig. Ett ljus. En plats. En känsla.

Solen bländade mig inte, trots att den lös mig i ögonen. Det var något annat som bländade mig. Men det var inget sken. Det var en person. En kille.
Hans kropp var klädd i ett par ljusa shorts och på överkroppen hade han ingen tröja. Istället fanns där en vältränad mage och muskulösa armar. Hans ansikte kunde man inte se, det var det som bländade mig.
Jag tog ett stillsamt steg fram imot honom. Min fot landade oå något mjuk och när jag tittade ner såg jag att gräs brett ut sig över marken. Jag tog ett till steg på ängen och jag kom närmre den främmande personen. Han rörde sig inte ut fläcken. Några få steg senare stod jag en halvmeter ifrån honom. Ljuset var starkare nu men mina ögon ville se hans ansikte, hela jag ville se hans ansikte.
Med en försiktig rörelse lyfte jag min hand mot hans ansikte. Jag la den mot hans kind och drog den tvärs över hans ansikte. Med min hand följde det bländande ljuset. När jag sänkte min hand såg jag hans ansiktet. De perfekta dragen, de djupa ögonen och det smygande leendet. Jag log ett säkert leende mot honom. Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Vi gick mot stranden, hand i hand - jag och Justin.
På ängen var det likadant som i vattnet. Det fanns ingen tid. Men tiden rullade på. Justin gjorde mig glad. Vi mös på en filt, tittade på solnedgången och lekte vid stranden. Han lyfte upp mig i sin famn och svingade mig runt i vattnet.
I vattnet var han tyst, men på stranden pratade han gärna.
"Du har vackra ögon" sa han och log ett varmt leende.
"Tack" svarade jag och mina kinder blossade röda.
"Du har ett fint leende" sa han.
"Tack" sa jag och log.
"Du har fin kropp" sa han och gav mig en varm blick.
"Tack?" sa jag frågande.
"Du har en söt näsa" sa han och fortsatte titta på mig.
"Vad håller du på med?"
"Du har ett härligt skratt"
"Justin?" frågade jag, nästan lite skrämt.
"Du har en mysig röst" sa han och lutade sig närmre mig.
"Sluta" sa jag och log lite snett.
"Du har ett vackert leende"
"Vad vill du?" frågade jag vänligt.
Justin lutade sig yttligare närmare mig. "Du har vackra läppar" sa han och fortsatte luta sig.
Då förstod jag.
"Får jag dig att sluta så?" sa jag med ett litet flin.
"Din smarthet klär dig" sa han varmt.
Jag lutade mig framåt, utan tvek, och mötte sen hans läppar med mina.
Plötsligt kom känslan. Känslan jag i smyg försökt dölja på sängen. Känslan av hur rätt vi var.
Justin. Justins läppar. Justins kropp. Justins röst. Justins doft. Justins ögon.
Justin.
När kyssen var avslutad ändrades bilden. Ängen försvann och jag trycktes ner i det djupa vattnet. Där skvalpade jag runt.
"Nej!" tänkte jag högt. "Justin!" skrek jag i mitt huvud. Jag var tvungen att ta mig tillbaka.
Med ett hårt ryck drog jag mig upp mot vattenytan. När mitt huvud nådde ytan skrek jag av smärta.
Röster var runt omkring mig, men den enda jag hörde var min röst. Och Justins.