Det var första gången andra grupper hade fått höra delar av vår låt. Vi hade tidigare hållt oss mer avskiljt för att kunna koncentrera oss mer på låtskrivandet.
Jake och jag sjöng klart låten och avslutade med en stor final.
Plötsligt hörde vi hur ett jubel skapades i klassrummet och såg till vår förvåning hur våra klasskamrater stod upp och applåderade - till oss.



Förmiddagen hade kännts konstig men samtidigt väldigt bekväm. Jake och jag hade blivit riktigt förvånade över våra klasskamraters jubel och applåder. Vi hade tackat, något generade över den otroligt uppmärksamheten, och sedan fortsatt att öva. Tillslut hade vi funnit den där lilla det-delen som saknades i slutet av låten. Det hade inte varit en ny brygga, vers eller en tonartshöjning. Det hade inte fattats något större än ett nytt ackord. Den lilla förändringen hade gjort hela låten. Den hade fört samman början och slutet till en harmonisk visa.
Förmiddagen gled på i ett lugnt tempo som tog bort alla mina tankar från Justin. Jag hade varken lektioner eller raster samtidigt som han. Någon gång före lunchen såg jag Ryan och Chaz, som slapp lektionerna och fick ha semester, gå ner till stranden men jag såg aldrig Justin.
Det var något jag var glad för. Om jag inte såg Justin skulle jag inte riskera att göra bort mig totalt eller säga saker jag skulle få ångra.
Men Jake vid min sida tog jag mig igenom dagen med många skratt. Efter vår sista lektion sprang vi upp till rummet, bytte om till badkläder och gick ner till stranden. Chaz och Ryan låg vid slutet av bryggan och solade.
"Bomben!" skrek Jake och hoppade förbi killarna och kastade sig i vattnet. Chaz och Ryan skrek högt när vågor av kallt vatten stänkte på dom.
"För i helvete Jake!" vrålade Chaz ursinnigt. Lägg på minnet att inte stänka ner en soldyrkande Chaz.
"Lugna dig Chaz! Det är bara lite vatten" flinade Jake med en överlägsen min.
"Lite?!" sa Chaz överdrivet. "Det var ju rena rama tsunamin!"
"Visst" fnös Jake. Jag smög mig ut på bryggan och fick klättra över Chaz och Ryan som satt på bryggan. När jag tagit mig förbi dom hörde jag en busvissling och vände mig om. Där satt Ryan med ett brett flin.
"Tight as" flinade han. Jag vände mig om, putade sexigt med rumpan och dök sedan i det svala vattnet. Ovanför ytan kunde jag höra killarna skratta åt mig. Jag sparkade till i vattnet och simmade upp.
"Dame girl! Shake that booty!" flinade Ryan och blinkade åt mig.
"Take it easy pervo-Ry" flinade jag och skvätte lite vatten på honom.
"Passa dig!" sa han varnande och pekade surt på mig med fingret.
"Vad rädd jag blir" flinade jag och dök ner i vattnet. Vid ytan kunde jag höra killarna prata men kunde inte urskilja några ord. Jag tog några simtag under ytan och simmade sedan upp till ytan några meter längre ut. När jag kom upp till ytan blev jag förvånad av vad jag såg.
På bryggan stod Justin, som måste kommit medans jag var under ytan. Han vinkade kort till mig och jag besvarade med en kort nickning.
Det nästa jag såg fick mig att stelna till. Justin stod på bryggan i bara badbyxor. Hans kropp skulle kunna göra mig galen. Hans välformade magrutor, breda axlar och vältränade biceps skulle kunna ge mig ett spel.
För att undvika total utskämmning la jag mig på rygg och simmade yttligare en bit ut i vattnet.
Jag hörde tre plaskande ljud och lyfte på huvudet. Grabbarna hade hoppat i vattnet och börjat simma ut till mig. Jag stönade högt när dom simmade fram till mig.
"Jag orkar inte massa pranks" stönade jag och möttes av busiga flin. "Äsch, får det bara överstökat" suckade jag. Sekunden efter var jag nere under vattnet. Jag tog tillfället i akt och simmade en bit längre ner så man inte kunde se mig från ytan. Sedan simmade jag bort till bryggan. När jag kom upp till ytan kippade jag efter luft och tittade på killarna som letade efter mig i vattnet. Jag skrattade tyst och hoppade upp på bryggan och tittade på killarna som fortfarande letade efter mig.
"Var fan är hon?" hörde jag Justin fråga oroligt.
"Grabbar!" ropade jag och vinkade till dom när dom tittade chockat på mig.
"Vafan!" ropade Jake och stönade högt. "Varför gjorde du så?" mumlade han och simmade mot mig med gänget efter sig.
"Jag sa ju att jag inte ville vara med på era pranks" skrattade jag och lutade mig bakåt för att sola.
"Inte okej.." sa Ryan utdraget.
"Det är lugnt, jag vet att ni älskar mig" skrattade jag självsäkert.

Jag kunde inte låta bli utan jag vinklade mitt huvud mot Justins och såg in i hans vackra ögon. Sedan pressade jag mina läppar mot hans kind.
Lyckoruset som bara Justin kunde ge mig fyllde min kropp. Jag kände hur det fyllde hans med då han kramade mig hårdare.
Jag älskar dig Justin.

Resten utav natten var jag ett komplett vrak. I mindre än tjugofyra timmar hade jag vart galet förälskad i Justin. Under den tiden hade jag hunnit krossa båda våra hjärtan.
Att vi kom överens om att undvika ett förhållande var nog det värsta som kunde hända. Jag älskade Justin, det hade jag alltid gjort, men jag skulle nog inte klara av att bara vara en vän med honom. Sättet vi vartit på tidigare skulle bara ge mig ett spel. Våra låtsasslagsmål, som jag oturligt nog förlorade, skulle aldrig komma tillbaka. Bara tanken av att få ha hans kropp tätt pressad imot min när jag låg nerbrottad i mattan fick det att pirra i varenda del av min kropp. Hans röst, som jag nu ansåg vara sexig, skulle ge mig panik när jag låg där under honom. Hans vinnande kommentarer som 'ger du dig?' eller hans låga och hesa, men otroligt vinnande, skratt skulle få mig att tappa greppet.
Precis som jag insåg att jag hade gjort redan då.
Resten utav den timlösa natten låg jag i min säng och vred på mig. Hur skulle jag kunna hantera det här? Hur tusan skulle jag kunna ha ett vänskapligt förhållande med Justin när jag kände så mycket andra saker för honom?
Bilder från vårt tidigare förhållande spelades upp i min hjärna. Våra kyssar på stranden, hans hand som var mjukt tryckt mot min, hans djupa ögon när han viskade att han älskade mig och hans leende när jag viskade samma sak tillbaka.
Bilderna gav mig ångest och jag ångrade mer än någonsin att jag tackat nej till förhållandet. Men jag visste att det var försent för att ta tillbaka det jag sagt.
Morgonen smög sig sakta fram och jag hade inte sovit en blund. Vid sextiden stod jag inte ut mer utan klev upp ur sängen och gick in i badrummet. Jag ställde mig i duschen och lät vattnet sippra över min nakna kropp medans jag tvättade håret med mitt citrondoftande shampoo. Efter en kvart klev jag ur duschen och kände mig riktigt fräsh efter den sega natten. Jag virade en handduk runt kroppen och gick ut i rummet. Jake vred sig oroligt i sömnen medans jag tassade fram till min garderob och tog på mig ett par vita spetstrosor med en matchande bh. Jag tog bort handduken runt kroppen och virade den runt håret medans jag letade fram en passande outfit. Tillslut bestämde jag mig för en luftig sommarklänning. Jake snarkade till högt och jag fick kväva ett lågt skratt. Jag tassade tillbaka in i badrummet och borstade igenom mitt blöta hår. Sminket struntade jag i utan jag lämnade badrummet med fuktigt hår och tog min mobil och lämnade rummet.
Stranden var som vanligt folktom. Det var underligt att den var tom både morgon, dag och kväll. Det var nästan som om den var reserverad för mig och grabbarna.
Jag höll mina beiga sandaler i händerna medans jag gick runt på stranden. Solen hade redan kommit en bra bit upp på himlen och värmde min rygg. Vinden tog tag i mitt hår och blåste det upp i mitt ansikte. Jag spottade till lite och plockade ut några hårstrån ur min mun. Mitt hår hade blivit riktig solblekt det sista, något jag var glad över. Jag hade altid haft min samma och tråkiga mörkbruna färg som jag mer eller mindre tröttnat totalt på.
Plötsligt vibrerade min mobil som meddelade om ett inkommande samtal.
"Hej" svarade jag glatt utan att se vem samtalet kom ifrån.
"Hej" mumlade en trött Jake. "Var är du?"
"Jag tog en liten morgonpromenad" sa jag med ett litet leende.
"Jaha" sa Jake morgontrött. "Ses vi vid nio?" la han till och syftade på dagen lektion.
"Visst" svarade jag vänligt och kände att jag längtade till dagen lektioner. Det skulle få bort mina tankar från Justin och jag skulle även kunna öva lite extra inför uppvisningen som var bara några dagar bort.
"Vi hörs" mumlade han och la sedan på.

Klockan nio satt jag och Jake i den varma musiklokalen. Jag hade min gitarr i knät och drog enkelt med fingarna över den.
"Då kör vi" sa jag glatt och började spela på gitarren.
"You saw me like a mathtest, something you could cheat on" sjöng Jake med sin perfekta sång röst. Jag bytte grepp på gitarren och sjöng min del.
"You got me so lovedrunk but now I'm just hangover, oh" Jake tittade uppmuntrande på mig medans jag spelade mellandelen.
"Scense you left me at my front door, whit tears running down my face"
"I have just grown stronger and stronger but you're still something that I can't erase"
Tjejerna i gruppen bredvid tittade glatt mot oss och nickade imponerat. Det var första gången andra grupper hade fått höra delar av vår låt. Vi hade tidigare hållt oss mer avskiljt för att kunna koncentrera oss mer på låtskrivandet.
Jake och jag sjöng klart låten och avslutade med en stor final.
Plötsligt hörde vi hur ett jubel skapades i klassrummet och såg till vår förvåning hur våra klasskamrater stod upp och applåderade - till oss.
_____________________________________________________________________________________________
Vill bara säga att låttexten är skriven av mig och jag har väl någon sorts copyright på den. Låten är personlig och det skulle vara jävligt irriterande om ni använder den för privat bruk!

Plötsligt hörde jag två försiktiga knackningar på dörren. De var svåra att höra genom Jakes högljydda snarkningar. Försiktigt smög jag mig upp och tassade bort till dörren. Jag låste upp den och öppnade den sedan försiktigt.
Bakom dörren såg jag någon som jag inte förväntade mig att se, någon jag inte ville se.
"Justin.." viskade jag ljudlöst. I mörket som täckte hand ansikte kunde jag se hur han svalde ansträngt. Han öppnade munnen och viskade:
"Jag måste prata med dig"

Jag svalde hårt och nickade innan jag klev ut genom dörren och stängde den bakom mig. Justin började gå mot den lilla balkongen som fanns i slutet på korridoren och jag följde tyst efter. När vi kom ut på balkongen satte vi oss ner mitt imot varandra med mörkret kring oss.
"Vad ville du?" frågade jag tyst utan att titta på honom. Om jag gjorde det hade jag troligtvis tappat greppet av att se hans ögon, dom kunde verkligen få en att smälta.
"Jag vill prata om den kramen" mumlade han och jag såg i ögonvrån att han tittade på mig.
"Vad är det med den?" frågade jag lågt och blickade ut över havet som fanns framför oss.
"Jag kände något under den som jag inte borde känna" sa han, rakt på sak. Du var inte den enda Bieber.
"Vad var det du kände?" frågade jag stelt och svalde. Jag visste redan vad han skulle säga men jag ville höra det.
"En sån där känsla som man inte borde känna.." mumlade han. ".. men som jag endå inte kan sluta tänka på"
"Jag förstår" mumlade jag tyst.
"Gör du?" frågade han förvånat. Jag vred på huvudet så jag såg in i hans hasselbruna ögon.
"Jag kände exakt likadant" viskade jag fram och såg hur hans ögon glänste till. "Men jag tänker inte göra något åt det"
Jag såg direkt hur glansen i ögonen försvann.
"Justin.. Vi lovade varann att vi inte skulle gå igenom de här igen. Vi vet att ingen av oss klarar det" viskade jag fram och tog hans hand löst.
"Jag vet.. Men det är lättere sagt än gjort." svarade han dystert.
"Men vi får försöka" sa jag och kände hur det blev svårare att tala. Justin fick mig alltid att bli så känslig. Orden som jag skulle säga blev så starka och hårda och inget kändes rätt att säga.
"Jag gör vad som en krävs för att inte förlora dig" viskade han och smekte min hand med sin tumme. Jag log försiktigt och la sedan armarna om hans hals, jag kunde bara inte låta bli. Han såg så sårbar ut när han satt där, halvnaken på balkongen. Justin hade två personligheter: Justin och Justin Bieber. Justin Bieber var alltid tvugen att spela hård, ta ansvar och le över hela världen.
Justin var en vanlig tonåring och det var han jag höll i mina armar just då. Han kunde vara allt på samma gång. Glad, arg, ledsen och som han var just då - sårbar. Sårbarheten som han gav ifrån sig fick det att göra ont inom mig. Jag älskade honom så mycket, på alla sätt, att det gjorde ont.
Jag kunde inte låta bli utan jag vinklade mitt huvud mot Justins och såg in i hans vackra ögon. Sedan pressade jag mina läppar mot hans kind.
Lyckoruset som bara Justin kunde ge mig fyllde min kropp. Jag kände hur det fyllde hans med då han kramade mig hårdare.
Jag älskar dig Justin.

Just då hände det. En sån där liten sak som inte egentligen var någonting.
Justins hans som låg på min rygg rörde sig i en millimeterlång smekning. Den fanns inte där men den var endå där så tydligt.
Smekningen fick mig att reagera och jag glömde släppa honom i en mickrodels sekund.
Tillslut släppte jag honom och just då kom den där minimala ögonkontakten. Jag tittade ner i marken och kände rodnaden spridas över mina kinder.
Jag visste att ingenting hade hänt, men endå hade så mycket hänt.

Resten utav kvällen hade det vart en underlig spänning mellan mig och Justin. Under de två tillfällen då vi rört vid varann eller mött varandras blickar hade vi ryggat bort och försökt spela oberörda. Vi visste båda att våra skådespelartalanger var usla och att Jake hade märkt spänningen mellan oss. Jag var tacksam över att han var artig och tog aldrig upp samtalsämnet under kvällen som spenderades i Justins, Chaz's och Ryans rum. Det var inte försen jag stängde dörren till mitt och Jakes rum som han nämnde det.
"Vad tusan har hänt mellan dig och Justin?!" väste han fram och ställde sig med armarna i kors framför mig. Jag undvek hans blick som jag förtod var både undrande och arg. "Jasmyn! Berätta!" beodrade han och tog tag i min arm. Jag tittade han plågsamt i ögonen.
"Inget har hänt" sa jag och ärligt talat var det sanningen.
"Ljug inte. Jag vet att något har hänt" sa han surt. Jag slog häpet ut med armarna.
"Men inget har hänt! Vi kramades på stranden och det blev någon underlig känsla.." sa jag med ett mummel på slutet. Hur skulle man beskriva det? "Det blev för intimt.. för nära"
"Jasmyn" mumlade Jake och drog med mig till sängarna. "Ni hade väl bestämt att ni skulle undvika det här?"
"Vadå 'det här'?" frågade jag oförstående.
"Att börja falla för varann" sa han lågt och tittade mig djupt i chock.
Falla? Vi hade inte börjat falla för varann. Det var bara en oskyldig kram som hade blivit lite för lång. En smekning som inte ens hade hänt. Inget hade hänt!
"Nej.." mumlade jag när det slog mig. Jag var i förnekelse över vad som hade hänt.
Självklart hade vi börjat falla för varann. Det hade alltid funnits där imellan oss och kramen hade utlöst det hela.
"Jag önskar jag kunde göra något" sa Jake förstående. Vad kunde han göra? Jag hade börjat falla för min bästa vän - igen.
"Men Justin" började jag. "Har han också..?" Jag behövde inte avsluta meningen, Jake fötsod.
"Jag vet inte. Jag kan försöka luska fram det ur honom eller grabbarna imorgon" sa han. Jag suckade och nickade.
Min vanliga tur.
Varför skulle Justin vara så oemotståndlig med sina hasselbruna ögon och sitt gyllene hår? Han sätt att fixa håret, hans sneda leende och hans vanilj-aktiga doft - han var receptet för den perfekta killen!
Jag stönade och reste mig upp.
"Varför?" mumlade jag för mig själv och gick fram och tillbaka mellan sängarna. "Det här är det sista som behövs mellan mig och Justin!"
Jake gav mig ett snett leende. "Armor har kanske slarvat lite?" flinade han kort. Jag suckade glatt.
"Du ska alltid förstöra mina dramatiska stunder" skrattade jag och slog armarna om honom.
"Varsågod" skrattade han in i mitt öra.

Jag tog mig långsamt igenom natten. Det blev inte så mycket sömn utan jag lyssnade mer på Jakes snarkningar - och mina tankar. Ju mer jag tänkte på det detså mer irriterad blev jag.
Jag viller verkligen inte få tillbaka mina känslor för Justin. Vårat förhållande hade bara orsakat problem och det ville jag inte uppleva igen. Jag hade fått nog utav bråk, känslor och krossade hjärtan. Plötsligt kom jag att tänka på Charlie Sheens ord från ett Two and a half men avsnitt vi sett tidigare. 'The best way to not get your heart broken is to pretend you don't have one'
Plötsligt hörde jag två försiktiga knackningar på dörren. De var svåra att höra genom Jakes högljydda snarkningar. Försiktigt smög jag mig upp och tassade bort till dörren. Jag låste upp den och öppnade den sedan försiktigt.
Bakom dörren såg jag någon som jag inte förväntade mig att se, någon jag inte ville se.
"Justin.." viskade jag ljudlöst. I mörket som täckte hand ansikte kunde jag se hur han svalde ansträngt. Han öppnade munnen och viskade:
"Jag måste prata med dig"

"Vi kommer finnas där" sa han och smekte min hand som han tagit i sin. Jag nickade svagt. Plötsligt kände jag hur Justin drog upp mig på fötter och drog sedan in mig i hans varma kram.
Inget kunde slå känslan jag skulle fått av att se pappas stora leende i publiken. Men att ha grabbarna, speciellt Justin, där skulle nästan nå upp till det.

Justins stora famn släppte mig pch han tittade på mig gjupt med sina bruna ögon.
"Är du okej?" frågade han och log gulligt. Jag nickade svagt. Jag var nog det. Justin tog min hand och drog in mig i rummet. På Justins säng satt Chaz, Ryan och Jake och tittade undrande på oss.
"Vad har hänt?" frågade Ryan förvånat när han såg att jag gråtit.
"Pappa kommer inte på söndag" sa jag dystert och gick in i badrummet. Jag tittade på min spegelbild och såg att jag smetat ut lite mascara. Killarna stod och pratade ute i rummet medans jag tvättade bort mitt smink. Igentligen brydde jag mig inte om jag hade smink eller inte, dom såg mig utan smink mer än vad jag hade smink. Jag torkade mig med en handduk och gick sen ut till grabbarna och satte mig bredvid Justin på golvet. Killarna var djupt inne i en diskussion om någon match.
"LA Galaxy slår Real Salt Lake anytime!" sa Jake surt och något trotsigt. Chaz skrattade ljudlöst.
"Skojar du? Salt Lake vinner hela ligan! Vänta och se!" fräste han surt. Jag blev chockad över hur serriösa dom var. Det var ju endå bara hockey. Eller?
"Varför pratar dom om hockey?" viskade jag i Justins öran för att inte störa diskussionen. Justin tittade frågande på mig innan han började skratta lågt.
"Det är inte hockey. Det är fotboll" flinade han. Jag skämdes blygt men viftade bort det med handen.
"Varför pratar dom om det då?" undrade jag och tittade på Jake som argumenterade om sitt älskade LA Galaxy.
"Dom spelar på Rose Bowl ikväll. Jake glömde köpa biljetter så dom ska kolla över internet" svarade Justin och nickade mot en laptop som stod öppen. Jag nickade svagt och lutade mig mot garderoberna bakom mig.
"Så du menar att jag ska behöva kolla fotboll en hel kväll?" suckade jag. Justin skakade på huvudet.
"Inte riktigt. Jag hade tänkt att du och jag skulle lämna grabbarna ifred och sticka ut och käka." log han. Jag sken direkt upp.
"Gärna!" log jag och fick ett brett leende tillbaka. "Men bara om det blir thai" lag jag till med en blinkning.
"Sure" flinade Justin och log. Vi fortsatte lyssna på killarnas tjafs om vilket lag som var bäst i ett bra tag. Plötsligt avbröts vi av att Justins mage kurrade.
"Kanske dags att gå?" flinade jag och nickade mot hans mage.
"Det tror jag också" sa han med ett snett leende och reste sig upp. Han räckte mig handen och drog upp mig.
"Vi ses" sa vi till grabbarna, som inte lyssnade, och lämnade sedan rummet.
"Så vart är vi påväg?" frågade jag och log stort mot Justin.

Två timmar senare lämnade vi den mysiga thairesturangen och vinkade till personalen. Dom hade gjort otroligt god mat och vart väldigt trevliga.
"Vi måste verkligen tillbaka dit någon gång. Jag har aldrig ätit så god thaimat i hela mitt liv!" utbrast jag och log stort.
"Det är faktiskt min favorit thairesturang i hela USA faktiskt" log han och tog upp sina händer ur fickorna.
"Hur känner du till alla resturanger igentligen?" frågade jag undrande. Det var en fråga jag ofta ställt mig själv.
"Ärligt talat vet jag inte. Jag bara vet helt enkelt" sa han med ett kort skratt. Jag skrattade med honom och gick ner mot stranden. Justin följde efter mig i tystnad. När vi kom till vattenbrynet satte vi oss ner och tittade på solnedgången.
"Är du taggad inför lördag då?" frågade han och lekta lite med fingrarna i sanden.
"Jadå. Är lite osäker på låtvalet bara" sa jag och log. Jake hade blivit 100 procent nöjd med låten vi skrivit men jag kände att den saknade något. En bridge, en sista vers eller något i den stilen. Jag tyckte att den kändes... tom.
"Jag har inte fått höra låten en så jag kan ju inte ge dig min åsikt" sa Justin och tittade på mig med ett flin.
"Det kommer du inte heller" sa jag och knuffade honom löst i sidan. Vi var tysta en stund och tittade bara ut över vattnet.
"Jag har saknat det här" sa Justin och bröt tystnaden.
"Saknat vadå?" frågade jag undrande.
"Det här!" sa han och pekade på mig. "Oss. Att bara kunna sitta och prata utan massor utav jobbiga känslor som förstör allting" Just det. Inga jobbiga känslor.
Jag hade varit i förnekelse efter otroheten om jag gillade Justin eller inte. Jag hade inte velat älska honom och tillslut hade jag nästan lyckats. Men när vi hade det där snacket i aulan hade alla mina känslor för honom som jag stängt in i den lilla lådan inom mig smitit ut. Och jag var inte säker på att jag fortfarande var känslomässigt oberörd av honom.
"Jag har också saknat det" sa jag och la armarna om honom i en kram.
Just då hände det. En sån där liten sak som inte egentligen var någonting.
Justins hans som låg på min rygg rörde sig i en millimeterlång smekning. Den fanns inte där men den var endå där så tydligt.
Smekningen fick mig att reagera och jag glömde släppa honom i en mickrodels sekund.
Tillslut släppte jag honom och just då kom den där minimala ögonkontakten. Jag tittade ner i marken och kände rodnaden spridas över mina kinder.
Jag visste att ingenting hade hänt, men endå hade så mycket hänt.

"Du vet att låttexten stämmer in riktigt bra på dig va?" flinade han när jag gick förbi han och in i badrummet.
"Yeah, right" fnös jag och låste dörren om mig.
Jag gick igen låttexten i mitt huvud.
Baby you light up my world like nobody else
The way that you flip your hair gets me overwhelmed
But you when smile at the ground it aint hard to tell
If only you saw what I can see
You'll understand why I want you so desperately
Right now I'm looking at you and I can't believe
But that's what makes you beautiful
Det kunde inte stämma. Eller?

Justin öppnade dörren innan Jake ens hunnit ta ner handen. Han flåsade högt och gömde sig bakom oss.
"Räda mig!" flåsade han.
"Va?" frågade Jake tyst och gick in i badrummet. När han kommit runt krönet in till sängarna stannade han och började skratta högt.
"Vad?" frågade jag och trängde mig förbi honom. Där fick jag svaret.
På Chaz säng låg Ryan och Chaz med blött, klistrat hår. Dom hade hat i blicken och Chaz trummade på en vält hink som låg på golvet.
"Justin" morrade Ryan med en ond blick. Jag vände mig om och tittade på Justin som stod ihopkrupen bakom mig.
"Varför?" frågade jag och tittade han rakt i ögonen. Justin var en grym kille men hans hyss kunde ibland vara överskattade.
"Det var ett sånt kanon tillfälle! Båda hade somnat och jag kunde inte motså det!" flinade han. Jag gav Jake, som slutat skratta, en hård och menande blick. Vi tänkte samma sak. Jake placerade armarna över bröset och jag gjorde detsamma.
"Vi är på grabbarnas sida" sa han hårt med fullt allvar. Justins ansiktsuttryck förändrades.
"Äsch, kom igen.." Mer hann han inte säga innan Jake på något höger och vänster använt sina MMA kunskaper och brottat ner honom i marken.
"Chaz! Fyll hinken!" ropade han och snabbt svichade Chaz över med den tomma hinken i högsta hugg.
"Sluta!" ropade Justin i ren panik. Jag satte mig på Justins säng och njöt utav showen.
"Hjälp mig Jas!" bad han med plågad min.
"Ledsen Bieber, men jag tror att du förtjänar det!" flinade jag. Sekunden efter var han dränkt i iskallt vatten. Han skrek högt medans vi andra skrattade åt honom. Plötsligt kände jag hur min telefon började vibrera. Jag tog upp den ur min shortsficka och såg pappas namn lysa över displayen.
"Hej pappa!" svarade jag och lämnade killarna och gick ut i korridoren. Jag stängde dörren bakom mig och gled ner mot den ena väggen.
"Hej kiddo!" sa han glatt. Det var skönt att höra pappas röst. Under mitt år på skolan hade vi blivit så distanserade och vi pratade nästan aldrig. "Hur är det med dig?"
"Det är bara bra" svarade jag ärligt. "Vi har precis busat lite med Justin" sa jag och skrattade lågt.
"Ta det lugnt med honom. Du vet att han är värd på söndag!" skrattade han. Det han sa var något som jag visste väl. Under söndagen skulle Justin vara värd för uppvisningen som hela skolan väntade spänt på. Jake och jag hade tränat som galningar på våran sång och vi hade äntligen lyckats sätta den. De resterande dagarna fram till uppvisningen skulle i stort sätt användas åt att öva.
"Vi kommer allt se till att han är hel på söndag" flinade jag och tittade ner på den vinröda mattan som fanns i hela korridoren.
"På tal om Söndag.." suckade pappa besvärat. "Det har hänt lite grejer på jobbet.."
Nej. Han behövde inte ens säga det.
"Jag kan tyvärr inte komma på söndag"
Där kom det. Orden som skärde i hela min kropp. Det var inte mycket som jag önskade att få på söndag. Jag ville inte ha stående ovationer efter vårt framträdande, inte behandlas som en prinsessa eller få extra uppmärksamhet för något speciellt. Även om det lät bra så var det inte det jag ville ha mest av allt. Det enda jag ville var att min pappa skulle finnas där för mig.
"Jag är så ledsen kiddo. Det är en stor konferens i Seattle under lördagen och jag kommer inte kunna hinna till Los Angeles i tid och..." försökte pappa men det tog slut.
"Jag förstår pappa" sa jag lågt. "Vi ses någon annan gång"
"Älskade Jasmyn. Jag vill inte såra dig!" sa han sorgset i luren.
Försent pappa. Försent.
"Jag måste gå nu pappa" mumlade jag. "Vi hörs"
Jag visste inte om han svarade på det eller om hans röst fortfarande svek honom men jag tryckte direkt på den röda luren. Jag tittade för första gången upp och såg chockat på vad som stod i dörröppningen.
"Justin.." mumlade jag och tittade ner med blicken igen.
"Kommer han inte på söndag?" frågade han stelt med sorg i rösten. Jag skakade på huvudet. "Jag är ledsen Jas.." sa han och satte sig påhuk framför mig. Jag kände plötsligt hur en tår rann ner för min kind. Allt jag ville var att ha min pappa i publiken på söndag. Var det så mycket begärt?
"Vi kommer finnas där" sa han och smekte min hand som han tagit i sin. Jag nickade svagt. Plötsligt kände jag hur Justin drog upp mig på fötter och drog sedan in mig i hans varma kram.
Inget kunde slå känslan jag skulle fått av att se pappas stora leende i publiken. Men att ha grabbarna, speciellt Justin, där skulle nästan nå upp till det.
__________________________________________________________________________________________
Ledsen för sen update! Har vart busy! :)