Just då hände det. En sån där liten sak som inte egentligen var någonting.
Justins hans som låg på min rygg rörde sig i en millimeterlång smekning. Den fanns inte där men den var endå där så tydligt.
Smekningen fick mig att reagera och jag glömde släppa honom i en mickrodels sekund.
Tillslut släppte jag honom och just då kom den där minimala ögonkontakten. Jag tittade ner i marken och kände rodnaden spridas över mina kinder.
Jag visste att ingenting hade hänt, men endå hade så mycket hänt.

Resten utav kvällen hade det vart en underlig spänning mellan mig och Justin. Under de två tillfällen då vi rört vid varann eller mött varandras blickar hade vi ryggat bort och försökt spela oberörda. Vi visste båda att våra skådespelartalanger var usla och att Jake hade märkt spänningen mellan oss. Jag var tacksam över att han var artig och tog aldrig upp samtalsämnet under kvällen som spenderades i Justins, Chaz's och Ryans rum. Det var inte försen jag stängde dörren till mitt och Jakes rum som han nämnde det.
"Vad tusan har hänt mellan dig och Justin?!" väste han fram och ställde sig med armarna i kors framför mig. Jag undvek hans blick som jag förtod var både undrande och arg. "Jasmyn! Berätta!" beodrade han och tog tag i min arm. Jag tittade han plågsamt i ögonen.
"Inget har hänt" sa jag och ärligt talat var det sanningen.
"Ljug inte. Jag vet att något har hänt" sa han surt. Jag slog häpet ut med armarna.
"Men inget har hänt! Vi kramades på stranden och det blev någon underlig känsla.." sa jag med ett mummel på slutet. Hur skulle man beskriva det? "Det blev för intimt.. för nära"
"Jasmyn" mumlade Jake och drog med mig till sängarna. "Ni hade väl bestämt att ni skulle undvika det här?"
"Vadå 'det här'?" frågade jag oförstående.
"Att börja falla för varann" sa han lågt och tittade mig djupt i chock.
Falla? Vi hade inte börjat falla för varann. Det var bara en oskyldig kram som hade blivit lite för lång. En smekning som inte ens hade hänt. Inget hade hänt!
"Nej.." mumlade jag när det slog mig. Jag var i förnekelse över vad som hade hänt.
Självklart hade vi börjat falla för varann. Det hade alltid funnits där imellan oss och kramen hade utlöst det hela.
"Jag önskar jag kunde göra något" sa Jake förstående. Vad kunde han göra? Jag hade börjat falla för min bästa vän - igen.
"Men Justin" började jag. "Har han också..?" Jag behövde inte avsluta meningen, Jake fötsod.
"Jag vet inte. Jag kan försöka luska fram det ur honom eller grabbarna imorgon" sa han. Jag suckade och nickade.
Min vanliga tur.
Varför skulle Justin vara så oemotståndlig med sina hasselbruna ögon och sitt gyllene hår? Han sätt att fixa håret, hans sneda leende och hans vanilj-aktiga doft - han var receptet för den perfekta killen!
Jag stönade och reste mig upp.
"Varför?" mumlade jag för mig själv och gick fram och tillbaka mellan sängarna. "Det här är det sista som behövs mellan mig och Justin!"
Jake gav mig ett snett leende. "Armor har kanske slarvat lite?" flinade han kort. Jag suckade glatt.
"Du ska alltid förstöra mina dramatiska stunder" skrattade jag och slog armarna om honom.
"Varsågod" skrattade han in i mitt öra.

Jag tog mig långsamt igenom natten. Det blev inte så mycket sömn utan jag lyssnade mer på Jakes snarkningar - och mina tankar. Ju mer jag tänkte på det detså mer irriterad blev jag.
Jag viller verkligen inte få tillbaka mina känslor för Justin. Vårat förhållande hade bara orsakat problem och det ville jag inte uppleva igen. Jag hade fått nog utav bråk, känslor och krossade hjärtan. Plötsligt kom jag att tänka på Charlie Sheens ord från ett Two and a half men avsnitt vi sett tidigare. 'The best way to not get your heart broken is to pretend you don't have one'
Plötsligt hörde jag två försiktiga knackningar på dörren. De var svåra att höra genom Jakes högljydda snarkningar. Försiktigt smög jag mig upp och tassade bort till dörren. Jag låste upp den och öppnade den sedan försiktigt.
Bakom dörren såg jag någon som jag inte förväntade mig att se, någon jag inte ville se.
"Justin.." viskade jag ljudlöst. I mörket som täckte hand ansikte kunde jag se hur han svalde ansträngt. Han öppnade munnen och viskade:
"Jag måste prata med dig"