"Vad spelar du?" frågade Jake och satte sig framför mig.
"Det är en låt som jag och Justin kom på igår." sa jag och slutade spela.
"Den låter ju jätte bra! Har du texten någonstans?" sa han och tittade på min gitarr.
"Den står här" sa jag och pekade på mitt papper med både akorden och texten. "Du får gärna sjunga den om du vill"
"Jag hade gärna gjort det" sa Jake "men jag har ingen aning om hur den går!"
Det hade varit väldigt roligt att spela med Jake, och jag hade ju faktiskt inte hört honom sjunga. Jag slog ibort mina tankar om nervositet och tog ett djupt andetag innan jag började sjunga på låten.

När jag drog sista draget på gitarren tittade jag upp på Jake för första gången. Han satt med ett underbart leende på läpparna och ögonen var stora som ufon.
"Var det inte du som sa att du inte kunde sjunga?" frågade han chockat. Hans fråga fick mig att rodna.
"Det var verkligen jättefint Jasmyn" fortsatte han. Han lutade sig framåt mot mig och gav mig en kram. Jag kramade honom tillbaka och kände än en gång hur säker jag var i hans famn.

"Jag ska ut och springa Jake! Jag är tillbaka om 20 minuter!" ropade jag innan dörren smällde igen. Mina nya löparskor kändes konstiga att gå i när jag gick mot hissen. Dom skavde lite i hälen men jag tänkte att det var bara för att dom var nya, jag fick helt enkelt springa in dom. Hissen var tom vilket var skönt. Jag gillade inte att prata när jag var taggad för att springa, det förstörde liksom adrenalinet.
Utanför byggnaden hade LA's kvällsluft en bekväm spring-temperatur. Jag tryckte på play på min iPod och började springa. Strandpromenaden var ett perfekt ställe att springa på. Jag kunde blicka ut över havet och se hur segelbåtar seglade samtidigt som jag kunde titta framåt och se hur centrala LA's byggnader blev större.
Skolan vi bodde på låg lite i utkanten av LA. Körde du någon kilometer kom du till LA's centrum och alla vackra byggnader och affärer.
Människor sprang åt andra hållet på strandpromenaden och mötte mig med ett leende. Jag log tillbaka och fortsatte springa. Efter några kilometer vände jag och sprang tillbaka. Påvägen tillbaka mötte jag ett välbekant ansikte, rött av ansträgning. På överkroppen hade han ingen tröja så hans vackra magrutor syntes väl.
"Du borde sluta följa efter mig Justin!" flåsade jag leende. Han vände snabbt om och istället för att fortsätta springa bort från mig så sprang han med mig.
"Jag var ju bara ute och sprang!" flåsade han tillbaka. "Du springer ju min runda"
"Säkert" flåsade jag. "Du såg mig säkert när jag började springa och följde efter mig"
"Hur förklarar du då avståndet imellan oss?" andades han.
"Jag är mycket snabbare än dej!" sa jag retsamt med stora andetag.
"Då har du väl inget imot en tävling tillbaka till skolan?" flåsade han retsamt.
"Bring it on!" sa jag och såg direkt hur han ökade farten tillbaka till skolan.
I början tog jag det lugnt och lät han leda över mig med 20 meter men vad jag visste, och inte han, var att jag var med i min gamla skolas löpteam. Jag älskade att springa och kunde lätt ta Justin.
När det var en kilometer kvar till skolan drog jag på tempot och sprang förbi Justin. Bakom mig kunde jag höra hur han flåsade: "Vad fan?" Jag bara log och fortsatte springa in i mål. De sista 300 meterna tog jag i allt jag kunde och kom snabbt i mål. Ca 20 sekunder senare hörde jag Justin komma flåsandes.
"Hur fan gjorde du det där?" stönade han och föll ner till marken av utmattning.
"Jag är en sprinter!" svarade jag och böjde mig fram och flåsade. "Vad vann jag nu då?" fortsatte jag.
Justin andades några sekunder innan han svarade: "Vad sägs som att jag bjuder dig på middag ikväll? Inte som en dejt, utan som ett pris?" Jag log. Det kändes skönt att det inte var en dejt för jag såg verkligen inte Justin på det sättet.
"Hämta mig vid åtta" svarade jag och gick in i byggnaden. Jag kände mig riktigt äcklig när jag ställde mig i hissen. Jag tittade ner på min kropp. Mina tighta hotpantes kändes blöta av svett och min sportbh, som var det enda jag hade på överkroppen, var bara fuktig. Jag längtade riktigt efter att ställa mig i dushen.