"Vad sägs som att jag bjuder dig på middag ikväll? Inte som en dejt, utan som ett pris?" Jag log. Det kändes skönt att det inte var en dejt för jag såg verkligen inte Justin på det sättet.
"Hämta mig vid åtta" svarade jag och gick in i byggnaden. Jag kände mig riktigt äcklig när jag ställde mig i hissen. Jag tittade ner på min kropp. Mina tighta hotpantes kändes blöta av svett och min sportbh, som var det enda jag hade på överkroppen, var bara fuktig. Jag längtade riktigt efter att ställa mig i dushen.

"Wow, Jasmyn" Justin tittade chockat på mig. "Vad vacker du är!"
Jag tittade ner på min kropp och rodnade. Jag hade på mig ett enkelt vitt linne, en blekrosa kjol och massor utav smycken. Mitt långa självfallande hår hade jag plattat vilket hade tagit ett bra tag. Ibland hatade jag att ha självfall men för det mesta så gillade jag det.
"Du med" svarade jag och tittade upp på Justin. Han hade ett par korta chinos och en ljus skjorta. Hans hår ramade in hans ansikte, lika vackert som vanligt.
"Inget går att mäta sig med dig ikväll" svarade han flörtigt. Jag log åt han och vi började gå mot resturangen.
"Var ligger resturangen förresten?" frågade jag som inte hade en aning om var någonting i LA låg.
"Minns du när vi sprang förut?" frågade han utan att förvänta sig ett svar. "Ungefär där jag träffade dig så fanns det en väg som gick upp från stranden, minns du?" Jag nickade. Den hade palmträd längs båda kanterna och såg riktigt mysig ut att gå på. "Det är vägen upp till resturangen" Jag log och nickade.
En känsla i mig sa att det skulle vara mysigt ikväll och jag skulle nog ha riktigt kul.
"Justin?" sa jag frågande och han tittade på mig. "Du vet väl om att jag inte är en sån där... Vad heter dom, Belber?"
"Belieber" skrattade Justin. "Jag har förstått det."
"Så du kanske kan berätta lite om dig själv?" sa jag blygt. Det kändes konstigt att lägga upp frågan på det sättet, men hur annars skulle jag göra det?
Justin bara log och svarade; "Visst. Jag heter Justin" Han nickade hälsande och jag skrattade kort. "Jag kommer från Stratford i Canada."
Jag log åt honom. "Har du några syskon?" frågade jag.
"Ja, jag har en lillasyster och en lillebror. Min lille bror heter Jaxon och min lillasyster heter faktiskt samma som du; Jasmyn!"
Jag fnissade. Vad gulligt att vi hade samma namn.
Vi svängde in på den mysiga palmvägen som ledde upp mot resturangen. Det hängde små ljusbelysningar i träden vilket skapade en mysigare stämning.
"Själv då?" frågade Justin.
"Nej, jag är enda barnet. Det är ganska skönt men jag saknar ibland att ha ett syskon att bråka med. Mina vänner bråkar med sina syskon och det ser så gulligt ut ibland." svarade jag blygt. Han kanske tyckte det var löjligt?
"Äsch, du och Jake småbråkar väl ibland?" frågade Justin retsamt. Det hade han ju rätt i. Jake och Justin var nästan som mina bröder. Jag hade kännt dom i knappt två dagar men dom var endå helt underbara.
"Så du tycker att Jake är som min brorsa?" frågade jag och tryckte lekte lite med en hårslinga.
Justin blev plötsligt helt stel i ansiktet.

Justins prespektiv:

Nej! Vad hade jag nu gjort? Hade jag fått Jasmyn att tro att dom var som bror och syster? Det var ju motsatsen mot vad jag skulle göra! Innan jag hade hämtat Jasmyn hade jag fått ett sms av Jake där det stod att han började få känslor för henne. Han var inte ensam om det, jag hade också börjat få det.
"Nej.." sa jag trögt och gjorde en hairflip. "Alltså ni är bara så bra kompisar."
Jasmyn tittade oförstående på mig. Jag stönade högt inombords, vad hade jag nu gjort?
"Jag tycker inte att du ska se honom som en bror, se honom som din rumskamrat." sa jag.
Jasmyn skrattade. "Döljer du något Justin?" frågade hon.
"Vad menar du?" sa jag och kliade mig i håret.
"Du stammar lite grann, du gör en hairflip och kliar dig i håret. Av vad jag har lärt mig så betyder det att man känner sig obekväm?" sa hon frågande.
Vad skulle jag göra? Skulle jag säga sanningen och hänga Jake ute eller skulle jag komma på en bortförklarning. Plötsligt såg jag något som räddade mig ur situationen.
"Titta, där är resturangen!" Jag stönade högt och ljudligt inombords. Vad var det för löjlig ursäkt? Nu skulle hon bara börja undra ännu mer! "ÅÅÅH, Justin! Du är en sån klant!" skrek jag inombords.